|
6:13 p.m. - 2009-11-15 Vad jag tycker bäst om är faktiskt personporträtten, inte handlingen i sig även om upplösningen handlar om hämnd, grym hämnd vilket känns tilltalande och faktiskt trovärdigt. Visst ingen frisk människa hämnas så vansinnigt och utstuderat, men ändå. Personporträtten är fina, känns naturliga och det brukar väl knappast vara styrkan i deckare. Bäst gillar jag beskrivningen av den munspelande mannen med Down's syndrom. Godtrogen, godhjärtad. Man kan inte annat än älska den skildringen.
|